Nu är det dags...

Nu var det ett tag sedan man skrev, därför måste det ske nu.

Det har hänt en hel del men inte så jätte spännande utom att fira jul i Kongo. Sedan vi kom tillbaka från P-N så har man slappat ganska mycket. När man kom hem så visade sig att man var saknad i familj. Alla hade en story att berätta och det värmde i hjärtat. Det visa att man betyder något även för familjen inte bara för Gothia. Vi har hunnit med att sätta igång med volleybollsplans arbete. Det tog på kraft men det var värt det, vi har sagt själva att vi måste vara färdig innan arbetet med fotboll börjar. Just nu har vi gjort en tredje del av hela planen. Det vi gör är att rensa ogräs så att man kan använda planen till volley för den är täckte av gräs. Som sagt så har vi kommit en bit.

Nu kan jag berätta lite om hur jul gick här, första firade man jul på ett svenskt sätt hos Åke och Kerstin, dem brukar bjuda dem svenskar som finns på plats i Kongo, vi åt svensk mat, hade trevligt tillsammans det var den 24 som vanligt i Sverige. Vid midnatt var det dags för nattmässan, där man kvar fram till kl 02.30 sedan blev det för mycket för mig och jag åkte hem men dagen var lyckad det återstod att se vad juldagen hade att erbjuda. Jag vaknade och var himla trött och jag skulle till marknad och hjälpa mina systrar handla. När vi hade handlat klart var det dags att åka hem och laga mat så att man skulle få något i sig. Maten blev färdig och vi åt med hela familjen, riktigt festligt var det hör ni. Här är jul för små barn så man ge dem julklappar och nyår är för vuxna. Så det är inte som hemma. Nu väntar vi nyår då ska det festas här, så säger dem.

Ibland blir man förbannad på hur saker och ting styrs…

Ibland ska man vara tyst men när det har gått över gränsen måste man ändå säga något. Jag och min vän Martin hade vi bestämt oss att åka till Point-Noire för att stanna en vecka där och andas in en annan luft än Brazzavilles, resan dit gick bra och vi hade riktigt bra, vi borde bra, var på stranden och lirade volleyboll, solade (David solade och badade, inte illa) som sagt hade vi fint. En vecka gick riktigt fort plötsligt var det dags att åka tillbaks till Brazza, vi köpte biljett i förväg för att kunna slippa allt som kan krångla, men skulle det inte krångla nej såklart gick inte så bra. Det här flygbolaget vi flög med är nog det sämsta som man kan hitta. Vi hade köpt biljett och vi skulle lämna P-N 15:30, det stod i alla fall på biljetten, men med hur saker och ting styrs så visade sig att tiden dem sa stämde inte alls. För kl 15.30 väntade vi fortfarande på incheckning. Incheckning blev klar och vi skulle sitta och vänta på planet som skulle lyfta 15.30 klockan var redan fyra men planet var inte ens på plats och det som gör en förbannad är att dem inte säger vad som har hänt eller säger att planet kommer den här tiden.  Vi satt där och väntade bara utan att veta när vi skulle lyfta, det känns inte bra. Kl 17.15 landade planet på flygplats i P-N då kom och sa att vi skulle börja göra oss redo. Efter en halvtimme så var vi på planet och skulle vi lyfta då kom det där man inte ville höra eller inte önskade höra för man ville bara komma iväg nämligen att: ursäkta oss för försening och tack för att ni har valt Mistral Aviation. Då tänkte jag i hjärtat att det är sista gången jag flyger med dem. Man brukar tänka sig att kanske max en timme försening är det som man kan acceptera men två timmar och hade sagt ett ord. Även om man har tålamod så tror jag att man tappa det. Sedan komma i Brazza då skulle man hämta sitt bagage från en vagn ute och det gjorde att man fortsatt att inte gilla deras sätt dem behandla kunder. Att man blir försenad och efter allt det gå hämta sitt bagage på en vagn där man slogs för att komma fram. Jag skriver inte det här för att klaga men för att jag är bara förbannad jag tror jag har min sista resa till P-N under min tid här för nu ska jag koncentrera mig med mina månader jag har kvar för jag har märkt att tiden går fort. Jag kan säga det redan nu att det kommer att var svårt att lämna det här landet.

Men nu är man tillbaka till verklighet nämligen det som har fört mig hit.

Nu har man ledighet i en månad

Aktiviteter för det här året har tagit sitt slut, det som väntar är ett årsmöte där vi kommer att summera allt som har gjort och ge synpunkter. Årsmöte är den 4 december, men innan det ska det vara ett mötte för vissa av ledarna för att diskutera om framtiden. Sedan har vi tänkte jag och min kära vän Martin att åka till Point-Noire för att kunna se den staden som är mest omtalade här och slippa lite Brazzaville. Man är lite instängd här i Brazzaville det finns inte så mycket att göra här. Våra vänner som var i Dolisie har kommit nu och ska vara med oss till maj men det gänget som var med de åker redan på måndag. Det är ett härligt gäng kan jag säga, jag kände några stycken av dem. Kul att träffa folk man inte hade aning om att man skulle träffa i det här landet. Vi fick chansen att träffa dem och de var och tittade på fotbollsskolan, de passade på och spela med de, riktigt kul. Söndag ska man vi till kyrkan men innan det är det en fotbollsmatch vi ska titta på kl 08.⁰⁰, får se hur många som kommer dit men jag ska vara på plats.

Varför...?

Det gör ont att se på när barnen kommer och vill spela men har inte fotbollsskor, och dem har en sån vilja som man inte kan ta ifrån de. Jag har tänkte mig jag ska göra så gott jag kan så att barnen i alla fall får nåt, för det är inte bra att förlora barnen p. g. a skor, hur skulle man förklarar det.
Så gott folk som känner att ni kan göra nåt så hör av er så kan vi hjälpa varandra med det, för är vi många så kan vi göra något stort.
jag har kollat lite, det finns skor som inte är nya och dem kosta under 100:- tänk hur glad ungerna blir när dem får nåt som dem inte har eller har råd med.
Så känner du att du kan göra nåt så tveka inte med att höra av dig.

Jag gillar söndagar av många anledningar

Under veckan har man fullt upp med träningar och fixa papper. Men när det blir helger så har man fullt upp på lördagar hela dagen. Men söndag är man ledig hela dagen eller så spela vi match (ledarna). En av grejerna som gör den dagen speciell är samtalet som jag alltid vänta på söndagar. Nämligen när familjen ringer det gör mig väldigt glad. Det gör att resten av dagen blir hur bra som helst. Det är inte så att man saknar hem men det är kul att höra röst från nära och kära. Ni ska veta ni hemma att man saknar er men ni vet att jag kommer tillbaka, jag får njuta mina dagar här.

Jag har det fint som jag har sagt många gånger. Nyheter här är att det kom en influensa som alla kongoleser måste vaccinera sig, vi blev också tvungna att vaccinera oss. Vi är vaccinerad och det känns tryggt.

En lyckad dag men men...

Idag hade vi som program att avtacka en av ledarna som har slutat med en fotbollsmatch mellan ledarna och barnen. det gick fint, vi spelade två halvlek med två olika lag av barnen och vi vann andra halvlek. vi förlorade första med 2-0 och vann andra med 1-0.
Efter det skulle vi träffa de barnen som åkte med oss till Kimpese för att avtacka dem. vi hade gjort ett bildspel och vi skulle ge dem lite present som ett minne eller souvenir och det det gjorde de glada.
Men efteråt så märkte man att GOTHIA klubben blev lite avis för att dem har inte fått nåt med allt dem har gjort. och det kan man förstå men tanken med att ge dem barnen var för att visa dem eller ge dem motivation för att fortsätta. Så dagen slutade med att man hade en diskussion som vi kommer att ta upp imon. för att imon är det en ny dag.

Internet ar hur seg som helst jag bara lyckades ladda upp 2 bilder, kommer att forsoka en annan dag.

Bilder ar fran Kimpese.

Invigningsmatch

Efter seger med 2-0

En kväll på vägkanten mitt i ingenstans

Klockan ringer 05:30, då var det dags att gå upp och börjar förbereda för resan som skulle ta en hel dag. Det gick fint med att gå upp nu har jag anpassat mig för att gå upp tidigt. Åt frukost, fixade sista grejerna och tillsist bad min familj för resan något som jag tyckte var fantastiskt. Kl 07:30 lämnade jag mitt hem för att ta mig till den platsen vi skulle samlas vid. Alla barn kom i tid också så det var skönt att slippa stå där och väntar på någon. Det dröjde innan vi skulle till beach för att fixa med alla papper så att vi kunde åka iväg, och det gick bra med allt, vi åkte med en båt över till Kinshassa för att äta och sedan fortsätta med resan, det var fyra timmars resa. Efter vi hade ätit åkte vi iväg med en buss som alla barn skrattade åt men den rullade fint, det var inget fel på den. Efter ungefär två timmar så hände det som inte ska hända eller som man inte vill att det ska hända på en resan med bil, vi fick punktering på vänsterdäck bak. Vi stannade och vissa passade på att kissa och förare och hans kollega byte däck på några minuter. Sedan var det dags att rulla igen efter en 20-30 min färd så märkte förare att den däcken dem byte inte hade nån luft i, då stannade vi igen och dem kollade en annan reserv däck som var på biltak, och gissa vad det var ingen luft i den heller. Då tänkte hur i hela friden det ska gå nu? Vi stoppade eller förare gjorde det och bad om skjuts för att ta sig en bit från där vi var så dem kunde laga och pumpa däcken. Tiden gick, vi hade ett nummer vi skulle ringa ifall det hände något men fanns det täckning på plats, nej, de hade åkte lite före oss och dem skulle vänta oss lite längre fram, men de såg att det tog lång tid innan vi skulle vara på plats där de skulle vänta oss, dem vände och kom tillbaks och såg förare där han fixade däcken och plockade honom och dem kom med däcken och vi var räddad. Vi hade räknat med att vi skulle vara fram kl18-19 istället kom vi till Kimpese kl 21. Men vi är tacksamma att ingen skadade sig och att alla kom fram, trött men välbehållen.

Har fått någonstans att sova och det tackar man för, sängen har man nu är det bara att letar sömn och jag tror inte det kommer vara svårt med tanken på hur trött man är.

Resan hem gick jättebra tog bara lite tid att komma iväg annars det var inga problem på vägen. Vi var stressade att åka direkt till Beach för att fixa papperna så att man kunde åka över innan det började regna. När det regnar så är det bra att försöka åka båt. Men vi kom över och vi mådd bra, men vad trött man var. Det var ett tag sedan jag kände en sådan trötthet. Vi hade en dag vila sedan skulle vi åter på våra vardagsliv det vill säga spela fotboll med barnen. Och lära säga mycket av kongolesiska barnen, något som man är tacksamma för att dem är så öppna. 

November...

Det har varit en riktigt fin vecka med många besök från Sverige. Vi har tagit emot 10st svenskar från Göteborg, bland dem är Gothias ansvariga, BK Häckens klubbdirektör med deras familjer och Fiskbäcks missionskyrka. Väldigt roligt att kunna få chansen och visa de hur det är här ner. Det var första gång för dem och de var imponerade av se arbetet här. Vi har besökt några ställen tillsammans här i Brazza. Arbetet har börjat på riktigt, nu kan vi säga att vi har kommit igång för vi har fullt upp med träningar. Man har glömt skriva på grund av jobb, man lämnar hem på morgonen och kommer hem på kvällen, trött, hungrig, svettig. Sedan vill man inte göra nåt annat än att duscha, äta och lägga sig. Men man är glad och tänker inte på hur trött man är dagen efter för barnen ge oss glädje. Jag vill inte ens tänka på att åka hem. Som jag trivs med alla ledare, barnen och familjen gör att jag tänker bara på den här tiden jag har här. För man vet att man kommer att åka hem en dag.

Om några dagar åker vi till Kimpesse för att inviga den nya fotbollsskola där. Kommer att bli spännande att kunna se hur dem har det på andra sida av Kongofloden. 

Ibland glömmer man bort att man bor i ett annat land

Jag trivs mycket bra med kongoleser, min familj, ledarna på Gothia och alla människor man möter. Ingen har varit otrevlig mot oss. Från och med måndag kommer jag att vara på ett av dem tre ställen som Gothia har, jag blev placerad i Thomas Sankara och kommer också att vara i M’filou som är huvud center. Jag kommer att vara i Thomas Sankara fyra dagar i veckan och i M’filou en dag. Nu kan man säga att man startar igång på riktigt. Min vän Martin kommer att vara i den andra site som heter Mansimou.

Vi kommer att ha många besök från och med nu på måndag av bland annat Gothia ledningen från Sverige tillsammans med BK Häcken och Fiskbäcks Missionsförsamling. För dem är det första gången dem kommer hit ner så vi håller på att förberedda oss så att man kan ta emot dem på ett trevligt sätt och passa på för att visa dem att här har dem byggt en framtid för många barn. Sedan kommer dem att åka vidare till Kimpesse i Kongo-Kinshasa för att inviga den nya anläggning, vi ta med oss ett lag härifrån för att kunna spela en invignings match för den nya fotbollsformationen i det andra Kongo. Något som kommer att vara kul att vara med om för både oss och barnen. Under den här veckan som gått så har vi haft besök av Jonas Thorängen från equmenia, riktigt kul att ha honom här, att få chansen och visa honom det vi gör här. Han tyckte om jobbet Gothia gör här och det är nåt som vi också tycker och är imponerad av. Att man kan ha en sån kärlek för barnen och att barnen i sin tur lyssnar på ledarna, jag önskar alla er hemma hade fått chansen och se det här, men ni kommer att få höra och se när vi har kommit hem, jag lovar er.

Traning med barnen

 Har ar min kollega i action med barnen



Som ni ser sa ar det inte det basta underlag men det hindra inte oss att trana, och vi har kul under varje traning.

Tyvarr sa ta det lang tid att ladda bilder annars jag hade lagt upp manga bilder men jag kommer att lagga upp da och da.

Nu har det gått en månad sedan man landade i Kongo

Vad tiden går fort, nu har man varit här i en månad det känns mer men det är det inte och nu kommer man att börja antal månader kvar. Det känns inte okej. Vi har det fint i det här landet, folk är trevliga, dem är mer öppna än hemma i Sverige. Det är kanske beror på hur man har det som gör att man blir som man blir. Den här månaden som jag har varit här känns mer än så, folk som vi har träffat har hjälpt oss med allt vi har gjort. Vi hade inte klarat oss som vi har gjort hittills utan dem. Tack Gud att det finns goda människor.

Projektet kommer igång igen om en vecka. Det har varit paus p.g.a. skolstart. Barnen behöver komma igång med skolan och ha koll på deras schema så dem vet när dem ska träna fotboll. Så det är inte bara fotboll det här projektet syssla med som jag kanske har sagt förut, jag kommer inte ihåg riktigt om jag har berättat det. Det finns barn till exempel deras föräldrar inte har råd att betala deras skolböcker, så GOTHIA köper böcker för dem barnen så dem kan gå i skolan. Sedan för att pusha dem barnen som är aktiva, så har dem också fått lite böcker. Jag hade verkligen ingen aning om det här. Jag tyckte att det var en fantastiskt grej. Det är så kul att se hur tacksam barnen blir av den lite grej dem får. Det är inte kanske lätt för er som är där hemma som inte ser det, önskar att varenda svensk ungdom kunde uppleva det här. Det skulle ändra det svenska samhället utan tvekan. 

Första hand tvätt

Idag skulle jag vakna och tvätta mina kläder och det inte det där som man gör hemma man slänger kläder in i tvättmaskin sedan gör maskinen jobbet, här skulle jag gnugga varenda plagg, från underkläder till jeans. Hade inte gjort det på länge, efter några plagg kände jag att mina händer har blivit messiga. Jag skulle hålla på tills jag var klar med allt. Sedan när man kom till den punkten om att hänga de så hade jag inte plats för allt. Jag blev tvungen att tvätta dem kläderna jag behövde ganska fort. det gick bra, dem andra slängde jag in i rummet igen i väntan på nästa gång, får se när det blir, det är inte imon i alla fall.

Jag och Martin skulle träna med GOTHIAs division tre lag, vi såg fram emot det. Träningen började fint, men något som jag märkte var att kondition finns inte där längre efter 40 min började jag gå, jag kunde inte springa, jag började få ont i huvudet, det var tecken på att man inte hade druckit tillräckligt, jag var tvungen att hoppa av efter 40 min, pinsamt kan man tycka om man ska kunna träna ungarna och inte har kondis själv, det kommer inte bli samma tempo men jag måste börja ta tag i mitt liv och tänka på min manliga figur, den håller jag på att tappa. Efter en stund hoppade min vän Martin av också. Varför vi ska träna med det laget är för att hålla sig i form, det är jättebra för oss så att man inte kommer hem otränade. Jag ska försöka komma hem till Sverige vältränade och med en ny attityd. Dagen avslutades med en dusch och mat och nu ska jag lägga mig. Imorgon är en ny dag och varje dag har sina utmaningar.

Här är min lille bror i min nya familjen. Han påminner mig om min Gad hemma. Kommer lägga mer bilder på hela familjen så smått.

Monsieur où vas-tu comme ça?

Vilken dag var det, igår eftermiddag så tänkte jag mig åka in till stan och skaffa mig ett modem så jag kan surfa eller blogg hemma när man vill istället vänta varje morgon och åka till vårt kontor och göra det där. Första hade vi haft en fransk lektion och den lektionen varade inte länge. Både jag och Martin kom försent p.g.a att man inte hitta så bra och bussarna här. Men vi var i alla fall på plats till slut. Låt mig återgå till den eftermiddagen. Jo, när jag frågade vår vän Zico om han kunde följa med oss för att få information om hur det fungera. Han kunde följa oss, det kändes mycket bättre än att gå själva. Först kom jag på att jag inte hade så mycket pengar på mig, då sa till honom att jag behövde ta ut pengar och han sa okej. Vi gick till en bank där jag kunde använda mitt kort (Master Card) för Visa går att använda för fler uttag automat här. När vi kom dit då fungerade inte och jag tänkte att det typiskt det måste hända mig. Då sa vi att vi kan gå till MTN Office för att få information och kanske testa ta ut pengar en annan dag. vi gick dit, när vi var framme då fick vi hjälp och vi fick veta hur det skulle kosta och så. Då sa vi att jag kunde komma imorgon och fixa det. På vägen dit hade vi sett en köpcenter så vi bestämde oss att gå in och kika lite. Vi började gå men så såg vi en annan bank och vi tänkte men här kan vi testa och se om det går att ta ut. Vi testade, jag stoppade in mitt kort, slog in kod men gissa vad det står på skärmen koden är fel, och jag tänkte men det kan inte vara sant, jag slog in koden igen och det kom samma text. Sedan fick jag en lapp som inte stod så mycket på men det som gjorde den eftermiddag speciell var att mitt kort fastnade in, det kom aldrig ut, och tänkte mig vad i hela friden det här mig. Vår vän Zico frågade vakten om man kunde få gå in för att få hjälp om ta ut kortet. Det gick bra. Vi gick in, på väg in så möte vi en man som frågade ut mig så här:                                   

*monsieur où vas-tu comme ca?  (Mr vad ska du sådär?)                                          *jag tänkte vad har jag gjort nu då?

Han sa men du kan inte gå in i något kontor klätt så där. Vi hade varit ute och det kokade så jag hade tagit av mig skjorta och hade linne på mig och hade skjortan på axeln. Och jag hade vikt mina kortbyxor. Så vad gjorde jag. Jo jag tog på mig skjorta och fixade till shortsen, sedan var det okej att fortsätta. Vi kom in och vi gick runt utan att komma till rätt ställ till slut så kom vi till honom som är tekniker för automater och han sa att den banken inte har börjat jobba internationellt än. Och han sa att vänta så skulle han fixa det. Jag blev så rädd, och tänkte vad vill det här säga mig. Zico och Martin skrattade bara för jag tänkte hur ska jag få mitt kort igen. Men när han sa att han kommer då kändes det livet mycket lättare. Efter några minuter kom han tillbaka med kortet och jag tackade och sa till mig att aldrig mer testa andra automater än där jag hade ta ut första gången. Vi fortsatt mot köpcenter sedan gick vi och tog ut pengar på den första automat, den här gången fungerade det. Efter allt som hade hänt då var det dags att åka hem. Vi tog buss tillsammans sedan skiljde vi åt var sitt håll på central station. Jag lärde mig efter allt att man aldrig ska man gå in någons kontor med linne och shorts. När jag kom hem så var jätte trött, det fanns inte ström, det var varmt när man skulle lägga sig kände hur svett rann på bröstet och pannan.

Andra dagen hos familjen

lördagen den 2 oktober 2010

Dagens program var att gå upp och vänta på vår handledare som skulle hämta mig för att plocka Martin hem hos honom och sedan ta sig till Stade Marchand. Där spelade GOTHIAs division tre lag mot D.N.(Diables Noir) det var kul att titta på men de förlorade med 4-0, ändå så var dem nöjda med det för dem förlorade stort sist dem möts. Varmt var det, fattar inte hur dem kunde spela i det värmen även om dem säger att dem är vana vid solen. Nej tack säger jag. Efter det skulle vi ta oss till M’filou för att se när kidsen skulle få ledighet, men när vi kom fram så var inte en enda unge ledarna var lite förvånade som oss, för barnen hade gett själva ledighet. Vi stannade där en stund sedan kom vi på att vi behövde handla lite jag och min kollega, vi frågade om det dem visste ett bra ställe vi kunde åka till och det fanns men de ville inte att vi skulle åka själva dit, det blev så att en ledare som är ansvarig för det sociala biten vår kompanjon. Han skulle hjälpa oss med att pruta, och det gjorde han också, köpte en byxor på halv pris av det säljare hade börjat med plus att vika upp den för den var lång. Jag tycker att jag gjorde ett bra köp, det skulle bli skjorta med men det blev för varmt och det var mycket folk, jag svettas här nere mina vänner. Jag har aldrig svettas som jag har gjort hittills och det är bara tre veckor som har gått, tänk er då jag ska vara här i åtta månader, käre nån. Men men jag lever värmen ska inte vara ett hinder. Jag ska bekämpa det på ett bra sätt.

Jag lärde mig hur jag ta mig hem från central station, var lite nervös bara för en ledare sa till mig att om jag missa där jag skulle hoppa av skulle dem köra mig tillbaka eller till en annan ort, det gjorde att jag blev nervös och jag tittade så nog alla hållplats så att jag inte skulle missa. Det funkade bra, det som är kvar är att ta sig härifrån som jag inte har lärt mig än men min familj säger att det är så svårt och jag litar på dem.

Tiden går fort vet om ni märker det där hemma, snart kommer jag att börja räkna att det är så många månader kvar och det vill jag inte ens tänka på. Jag ska njuta min tid här och jag hoppas att ni där hemma tänker på mig. För jag har er alla i mitt hjärta jag har inte glömt er, det ska ni veta.

Flytt till familjen

Nu har jag kommit till den familj jag kommer att bo hos under min tid i Kongo. Vilken familj, man känner sig välkommen redan vid dörren innan man har satt sin fot i huset, så kände jag i alla fall vet inte om det kändes så för dem andra som har bott här, men ser man på bilderna så kan man se att dem trivdes verkligen. Familjen heter LOUFOUNDOUSSOU. Nu börjar det verkliga livet här nere i Kongo. Som jag ser fram emot min tid här i familjen och i Kongo. Innan vi skulle skiljas jag och Martin så var det lite sorgigt men vi vet att vi kommer finnas här för varandra, vi kommer att träffas varje dag. Familjen är van vid att ta emot volontärer och Gud har välsignat den här familjen. Det här är min andra gång jag träffa dem men jag kan säga att dem är vänliga. Jag har redan blivit en medlem i familjen mitt namn blev: David LOUFOUNDOUSSOU, fint vad? Har inte träffat hela min familj än, så jag vågar inte säga hur många dem är än, men jag lovar att det kommer snart. Jag kommer med min nya adress också så smått. 

Tisdagens match mellan Kongo-Tchad

Det var spännande att vara på plats för att se landslag här spela, det är en turnering för dem länderna i Central Afrika.  Det är Kongo som värd. Regel är att det är bara spelare som spela i landet som får spela, inga proffs. Det fanns mycket folk som hade tagit sig till arenan, men den var inte fullsatt. Folk från Tchad var på plats och vi hamnade precis där dem satt, och dem var tokiga, inte på ett negativt sätt. Dem kan släppa loss, men matchen var jämn, Tchad led efter halv tid, när andra halvlek började så en kongoles att innan första kvarten av andra halvlek är slut ska Kongo ha gjort ett mål, dem gjorde ett mål men det var offside men det dröjde inte länge innan dem satt in deras första mål, och märkligt var att det var innan dem 15 minuter var slut och han skrek att han hade sagt det. Och då sa han igen att inom en 15 minuter ska dem göra ett mål till sen är det slut och det blev som han hade sagt. Så Kongo vann med 2-1. Dem gick vidare till semifinal, vi visste inte vilket lag dem skulle möta. Men det var härligt att se hur folk är olika på alla sätt när man är på en fotbollsmatch.

Helgen som gick och nyheter om veckan

Lördagen den 25 sept, det har gått exakt två veckor, känns mer än bara två veckor. Det fortfarande bra med oss, vi trivs fint bland kongoleser. Dem är fina människor. Idag var en månadsmöte där alla ledare måste närvara så att man kan ta upp alla saker som behöver tas upp, info bland annat. Möte skulle börja kl9.30 och jag o Martin trodde det var klocka nio, så vi steg upp tidigt för man ska aldrig lita på dem här bussarna. Det kan ta sin stund innan man ta sig dit man vill. Så kl åtta var vi redo att åka till M’filou där möte skulle hålla hus. När vi kom dit så var det några som var på plats, men det var väldigt många som inte hade kommit än, när det blev dags för möte det vill säga 9.30 då hade kanske hälften kommit. Man väntade lite till för att se om det är några som var på väg. Vi startade möte ungefär 10.00 och det håll på fram till 13.30. det var många punkter, man började bli trött. Möte slutades med en lovsång och en bön, väldigt bra avslutning tyckte jag. Efter det så tog vi buss hemåt.  Det skulle ha varit en match av GOTHIA laget som spela i division tre här men den blev inställd på grund av en internationell turnering i fotboll som Kongo håller i. Eftermiddag är man ledig då har vi inte så mycket att göra. Det är ett bröllop utanför vårt hus, så vi valde att sova middag efter lunch, vad jag kommer att sova många middagar här.

Måndag den 27 sept.

Måndagar är alltid möte som jag har skrivit tidigare, där hela ASUdh samlas för att gå igenom allt som har gjort och man har för program för veckan som börjar. Men innan det, imorse när jag sov och hade tänkte mig ta en sovmorgon för mötet började inte förrän kl nio, så kom Martin och väckte mig och sa att vi skulle ha fransk lektion, det visste vi inte Martin själv hade gått upp lite tidigt för att komma på internet då det går lite fortare då möte han Mr Sergey utanför och sa till honom att vi ska ha en lektion nu. Och Martin kunde inte säga emot, det är då han kom och väckt mig, jag blev lite överraskad kan jag känna. Jag hade inget val jag bara gick upp och åt frukost fort för att komma dit så fort som möjligt. Jag kom dit en halv timme efter och det var okej. Men vi skulle ha en timme lektion men för min del blev det en halv timme. Jag kan säga så att det var värt att gå dit, för det gav inte mig nåt. Jag kom dit och helt plötsligt var klockan nio. Han lämnade och vi började med måndagsmöte. Och vad fick vi höra där då, intressant, redan nu på fredag kommer vi att flytta till familjerna. Dem tyckte att vi inte ska hänga tillsammans för mycket, att det är dags att komma i kommunikation med familjer och barnen och det är bra på det sättet. Så på fredag börjar livet hos familjerna mina vänner det kommer bli spännande. Men det kommer att gå bra oavsett var man kommer att hamna, båda familjerna är hur trevliga som helst.

I lördags fick vi träffa vår handledare här i Kongo som är ansvarig för hela GOTHIA projektet här och hans namn är Mouck, han kan prata svenska med oss men inte så mycket, han har lärt sig svenska här nere med alla volontär som har varit här och han hade en lektion i veckan med en lärare, väldigt kul. Han välkomnade oss och han sa att han känner att vi kommer att trivas här och att det kommer gå bra, en grej till han sa var att från och med måndag är vi i hans händer. Det är han vi kommer att ha kontakt med mycket. Vi pratade med honom om många saker som jag inte behöver ta upp här. Livet rullar som vanligt, vi börjar nu vår tredje vecka men det känns som att vi har varit här mer än så. Vi pratade jag och Martin om att när en månad har gått så kommer vi att börja räkna att det är så många månader är kvar. Så tiden går fort. Jag känner på mig att dem månaderna man kommer att tillbringa här kommer gå fort. Det gäller att ta vara på den tiden man har här.

Vi var bjudna hos Mamy och Ruth igår, där skulle vi äta lunch det kändes som man var tillbaka i Sverige igen, för er som inte vem Mamy är så jobbar han här som missionär, han har jobbat i Gislaveds missionskyrka som pastorn men jobbar här sedan fem år tillbaka och Ruth är hans fru. Dem är hur sköna som helst. Dem gjorde vår dag rik.

Träning med kidsen för första gången

Igår så tog vi bussen mot M’filou själva för första gången där skulle vi titta hur en träning med barnen gå till. Vi kom dit levande och vi åkte inte vilse, det var två bytte för att komma dit. Nu kan vi ta oss till ett av dem tre ställe vi kommer att jobba på. När vi kom fram såg vi några barn som hade varit där ganska länge och vad gjorde dem jo dem spelade fotboll innan deras träning, min kollega Martin sa såhär till sig själv: dem kommer vara trötta innan träningen börja. Men det var dem inte när träningen började. Vi blev presenterade inför dem och dem var hur trevliga som helst. Dem här barnen har verkligen respekt för deras ledare det spelar ingen roll om det deras tränare eller någons annans lag tränare dem visar respekt och lyssnar.

När dem skulle kolla hur många som hade kommit så fattades ganska många, anledning var dem skulle spela match dagen efter så vissa kom inte för det. Så jag och Martin ställde upp och spelade tillsammans med dem, riktigt kul var det. Det skulle vara en lätt träning för att spara kraft för matchen. För mig och Martin så var det här dagen träning eller veckans. Det behövdes. Jag hade tänkte att jag skulle ta några kort men i och med att man spelade så var inte lätt jag lämnade min kamera inne på omklädningsrum. Jag lärde känna några namn men man glömmer dem fort. Ett namn satt kvar i huvudet i alla fall. Han kommer jag inte att glömma. Förresten dem barnen vi tränade med deras ålder var en blandning av 9-12 åringar.

Fransk lektion

Dagen började med att vänta på den lärare som skulle undervisa oss i franska. Han kom i tid kl prick nio var han på plats, lite oväntad gemfört med hur andra program har varit under veckan. Han var trevlig, han mjukstartade lite med oss så att vi kan hänga med. Och han lovade oss att ta med oss hem till honom någon dag.

Eftermiddag skulle vi till M’filou där var det ett möte med GOTHIA ledarna om vad som har varit under veckan och vad man kan tänka på för veckan som kommer. Dem är väl organiserad, dem har alltid idéer och lite synpunkter, och det gillade jag.

Det har varit en fin tid här i Kongo, än så långe har bara gått en vecka imorgon och man börjar komma in samhället lite men man kan inte bara åka själv någonstans än. Det kommer med tiden.

                          Klassrummet

Utflykt till Kongo floden

Idag hade vi en utflykt med Mr MASSENGO, det började med att vi åkte hem till honom där hade han planerat att vissa oss lite traditionella grejer som dem använde innan dem så kallad vita kom till Kongo. Efter att han hade visade oss det så bjöd han oss en kongolesisk frukost, riktigt gott var det. Vi begav oss sedan till floden för att se det här:

17 sept

En vecka har gått nu, känns mer än det så

Ja kära mina vänner nu har det gått en vecka, man börjar komma in det hela. Fortfarande lite svårt att ta sig fram på egen hand, annars det rullar på. Man har fått chansen att träffa familjerna man kommer bo hos. Oavsett vilken familj man kommer att hamna i så kommer det att gå bra, dem är trevliga. Dem tog emot oss jätte fint.

Vi ser fram emot när vi kommer att sätta igång med kidsen, vi har träffat några av dem, men dem flesta har lov och lov börja närma sig sitt slut. Jag är glad att jag får vara med om det här även om vi inte har börjat på riktigt än men det kommer. Jag hade massor av tankar innan jag skulle åka hit men det visar sig att allt jag tänkte var fel, jag hade så fel och jag skäms över det. Det får stanna i mig. En vacker dag kommer jag att berätta om det. Ett råd jag kan ge till folk som ska iväg någonstans och fundera om hur det kommer att var på den platsen dem kommer att hamna, snälla tänk inget eller försök att inte tänka för mycket grejer bara, ”åk bara och lev livet”.

18 sept

Hur en dag med lektioner kan se ut

Det började med att vi skulle har en lektion med Mr MASSENGO om Kongo kultur, vi skyndade oss för att vara där i tid för att förra gången då var han i tid, men det visade sig att det var kanske en gångs grej. Han kom 20 min försenad, inte så farligt tycker jag. Han ursäktade sig för försening, då satt vi igång med lektion för vi hade inte att slösa. Han hade gjort en schema om hur vi kommer att jobba, dagens lektion handlade om hur familjerna borde på 1700 talet, lite skrämmande men spännande att höra. Gubben kan en hel del. På den tiden straffades barnen som inte lyssnade på sina föräldrar på tre olika sätt. Den ena skickades dem hem till en av familjens släkting, andra såld dem ungen och den tredje var hemsk, man begravdes stående och levande, riktigt hemsk.

Vi hade sedan en fransk lektion på eftermiddag med Serge, vi lärde oss nåt som har lärt sig ganska många gånger. Han behandla oss som små barn, som att vi inte kan nåt. Men vi lär oss nåt nytt varje dag. Han har sina knäpp om att lära ut. Men man börjar bli lite trött på honom. Det känns inte okej att man känner så allra redan men så är det.

Efter lektion så har jag och Martin handlat vatten, vi dricker vatten som kossor. Man är törstig hela tiden. Jag var dålig på att dricka vatten hemma i Sverige men nu kommer jag att bli bättre efter den här tiden i Kongo. Varje kväll så har vi vår lilla bio i rummet. Vi tittar alltid på en film varje kväll. Det har liksom blivit en tradition. Filmen visas på min dator, tur att man tog med sig en annars vet jag inte hur vi hade gjort, tack och lov. Det är så vi gör för att tiden ska rulla iväg på kvällarna innan vi lägger oss.

 21 sept

Kongo kultur lektion och familj träff

Kl nio var det dags för kultur och lands historia med Mr MASSENGO, Abel, vilken man alltså. Han kan en hel del men säger själv att han inte kan så mycket. Det började med att vi satte i payotte och hade Monica som översättare. Han körde igång och sa att om vi inte förstår eller har frågor så är det bara att fråga på. Vi lärde oss hur Kongo var innan så kallade vita kom, att man inte behövde pengar, att man inte visste en hel del av saker som kom i landet var det var för något innan dem. Man använde dem grejerna som naturen gav. Kläder var av antingen palmbladen eller skin från djur man hade dödat, så fungerade i alla fall Kongo. Men det här är bara en del av vad man lärde sig idag, sedan var det andra intressanta grejer som jag inte behöver nämna här.

Efter lektion var det dags att dra och träffa en av dem familjerna en av oss kommer att bo hos, en riktig vänlig familj, jätte trevliga var dem. Det visade sig att dem nästan har tagit emot en volontär varje år. Det har bott många svenska volontärer och det något som gör oss trygga. Efter träffen var det dags att ta oss tillbaka till ex trésor för att äta lunch. Vi hade inte något program på eftermiddag så vi bestämde oss att gå lite i stan för att kunna upptäcka Brazzaville. Vår promenad tog ungefär en och halv timme. Man är vann vi att när man är ute i Sverige och gå då får man frisk luft, här är det inte så, det är varmt vart du än går, man svettas som en gris. Vissa känner mig när jag säger att det är kallt i Sverige, här går inte att klaga att det är kallt.

Fotbolls match

Idag hade man en plan och det var att åka till Mfilou och titta på en fotbolls match kl halv nio. Man gick upp för att vara färdig att åka vid nio. Kl nio var man klar att åka, vi väntade han som skulle hämta oss men han hade svårt att ta sig fram till oss. Kl tio kom han till slut, vi tog en minbuss mot Mfilou. Det tog ungefär en halv timme dit, när vi kom fram då hade inte det laget man skulle möta kommit än. Det laget som skulle spela var en blandning av barnen från GOTHIA och dem skulle möta andra barn från ett annat ställe. Som sagt man skulle börja halv tio började kl tolv. Det var då det andra laget hade kommit. Barnen var mellan 9-12 år gamla. Sedan när man skulle börja såg det ut som att det andra laget hade med sig barn som dem säger själva att dem är nio, men om man ser på dem så ser dem ut att vara fjorton. Något som jag uppskattade från GOTHIA ledarna är att dem lät dem spela och det var en jämn match. Matchen slutade 0-0. Jag tycker att det var bra jobbat av båda lagen. Det skulle vara en match till men klockan var redan mycket för oss vi skulle tillbaka för att äta lunch. Man såg i alla fall ett av dem ställen man kommer vara. Eftermiddag hade man inte något program så vi vilade oss, och man somnade lätt.

Ännu en ny dag

Idag hade vi program om att vara med på måndagars samling. Där ansvariga för alla grupper som tillhör ASUdh (Action     Urgence dévélopement humain) samlas varje måndag. Sedan skulle vi få lite info om hur det fungera här i Kongo med ASUdh och GOTHIA. Vi tittade oss runt byggnaden för att kunna veta var man ska vända sig till om man behöver hjälp med något.

Sedan skulle vi träffa GOTHIA ledning här i Brazza, dem skulle planera veckans schema men det blev inte så mycket planering för vi måste först få lite franska lektion, än så länge har vi schema tills på onsdag sedan hoppas vi att man hittat en lärare för franska. Men imorgon ska vi titta en fotbolls turnering kl nio sedan ska vi kanske gå lite runt på stan. Onsdag har vi en lektion om Kongo kultur med Mr Abel MASSENGO.

Nu har andra dagen avklarat också

Dagen började med att man fixade frukost vid åtta sedan skulle man till gudstjänst som skulle börja tio. När vi kom fram till den kyrkan vi skulle till då hade hela stan åkte till ett annat ställe för att be, och det skulle ta en stund att ta sig dit och det hade började vid nio så vi skulle inte få nån plats, vår vän Zico tyckte att det skulle vara jobbigt att stå i två timmar, han tyckte att vi kunde åka tillbaka där vi sover och vila oss. Det gjorde vi med. Vi sov gott när vi sa att vi skulle vila oss. När vi hade vilat var det dags för mat för man var riktigt hungrig. Sedan gick vi en runda längs Kongofloden, det var fint.

Efter det hade vi inte något att göra så våra vänner Jean-Pierre och Zico tyckte att vi kunde vila oss igen, men sa att imorgon börjar våra schema för dem två första veckor. Och att det skulle vara något att göra hela tiden. Så vi skulle passa på vila.Nu ska man sova och invänta morgons erbjudande.

Första dagen i Kongo är avklarad!

Vilken resa, trögt, trögt och trögt. Att sitta i elva timmar och försöka sova när det är natt, men inte kunna det, det var störande.

Först flög vi från den fina staden Stockholm och gjorde ett stopp i Rom där massor av folk hoppade på, från Rom tänkte nu ska jag sova i och med man kommer vara framme på morgonen, det blev inte lyckade. Jag försökte sova men det gick inte, jag tror att anledningen var att man satte på en dålig plats, det var liksom nära flygvingar och det lät fruktansvar mycket. Men men jag ska inte skylla på det, i alla fall jag sov inget hela resan. När vi kom fram till Addis då bytte vi plan mot Kongo och gissa vad, jag fick nästa samma plats som förra planen, det var bara en plats emellan. Men jag kunde sova i alla fall lite där, kom fram till Brazzavilles flygplats Maya-Maya. Det var härligt att komma framme.

Vi blev hämtade av Åke, Jean-Pierre och Zico, dem skulle visa oss var vi skulle sova och det är där vi ska tillbringa dem första två veckor genom att lära sig språk, lite kultur och andra små praktiska grejer. Vi gick sedan och åt på Hassan Burger, det var fint. Sedan var det dags att fixa nytt nummer, så vill du nå mig här så har jag: +242 882 99 42. Första intryck på Kongolesiska kultur var ett bröllop precis utanför vårt hus vi sover i, härligt att se vilken glädje dem hade. Kvällen fortsatte med att vi satte och snackade med Zico och han gav oss lite info om projektet och andra saker, han är en härlig kille. Efter vi hade pratat klart vi var bjudna hos Åke och Kerstin för kvälls smörgås, vilka underbara människor dem är. Bättre start kan det inte vara.

Nu när vi ska lägga oss så märkte jag att Martin min kollega har fått en rosa myggnät, han kallas för prinsessan från och med idag. Nu ska jag lägga mig i väntan av se vad morgon dagen har att erbjuda.

Timräkning i Stockholm

Sitter i Stockholm och räknar timmarna, tänker tillbaka hur för ett tag sedan räknade man månader. Men nu är det bara timmar innan man sätter sig på flyget på väg till det landet där man kommer att utmanas, ha kul och träffa nya människor.

Nu ska man mot nya utmaningar och upplevelse. 

Kommer att saknar alla människor men ni kommer att finnas i mitt hjärta.  

david                                                                                                                                                                              

Dagarna i Härnösand

Ja vänner, nu har man inte så många dagar kvar innan man åker.

Nu har man varit här i snart två veckor och pumpat in massor av info och andra härliga grejer. Härligt att möta andra som ska ut som volontär, något som överraskade mig är att jag träffade några som ska till mitt hemland. Jag blev ganska rörd över det.

Men men nu har man inte så många dagar kvar innan det bär åt Kongo. Man har lärt sig en hel del om vårt uppdrag i Kongo och man har blivit lite skrämd av vad man har hört och sett i några kort filmer på lektionerna, men det ska inte hindra mig göra det jag har velat göra. Det här är min dröm liksom och jag ska uppfylla det med massor av äventyr.

david  

kongo

Hittade det här klippet på Youtube.
Fint arbete av APG29.
Jag kommer att lägga några kortfilmer på bloggen.

Resan har börjat...

Det man har längtat sedan man fick veta att man skulle åka ner till Kongo har äntligen börjat. Man är mer peppad.

Men det har inte börjat riktigt riktigt än för nu ska man på utbildning i tre veckor där man kommer att få mer info om landet. 

Jag vet inte vad man ska säga, det här har jag längtat länge. Men nu är det snart.

Att man kan ha en sån längtan, när man inte vet vad som väntar. Så för att kunna göra något som man älskar det är jo en verklig dröm. Min dröm har gått i uppfyllelse.

Nu väntar en utmaning i åtta månader. Varken jag eller min kollega som jag kommer att jobba med vet inte vad som väntar oss som sagt, men vi ser fram emot allt som kommer att hända i våra liv. Jag hoppas att vi kommer att tillföra något i dem barnen man kommer att möta och leva med i den tiden man är nere i det mörka Afrika som dem flesta säger.

Hoppas folket här hemma kommer att tänka på oss på det vi gör, att ni önskar oss all lycka.

david