Ibland glömmer man bort att man bor i ett annat land

Jag trivs mycket bra med kongoleser, min familj, ledarna på Gothia och alla människor man möter. Ingen har varit otrevlig mot oss. Från och med måndag kommer jag att vara på ett av dem tre ställen som Gothia har, jag blev placerad i Thomas Sankara och kommer också att vara i M’filou som är huvud center. Jag kommer att vara i Thomas Sankara fyra dagar i veckan och i M’filou en dag. Nu kan man säga att man startar igång på riktigt. Min vän Martin kommer att vara i den andra site som heter Mansimou.

Vi kommer att ha många besök från och med nu på måndag av bland annat Gothia ledningen från Sverige tillsammans med BK Häcken och Fiskbäcks Missionsförsamling. För dem är det första gången dem kommer hit ner så vi håller på att förberedda oss så att man kan ta emot dem på ett trevligt sätt och passa på för att visa dem att här har dem byggt en framtid för många barn. Sedan kommer dem att åka vidare till Kimpesse i Kongo-Kinshasa för att inviga den nya anläggning, vi ta med oss ett lag härifrån för att kunna spela en invignings match för den nya fotbollsformationen i det andra Kongo. Något som kommer att vara kul att vara med om för både oss och barnen. Under den här veckan som gått så har vi haft besök av Jonas Thorängen från equmenia, riktigt kul att ha honom här, att få chansen och visa honom det vi gör här. Han tyckte om jobbet Gothia gör här och det är nåt som vi också tycker och är imponerad av. Att man kan ha en sån kärlek för barnen och att barnen i sin tur lyssnar på ledarna, jag önskar alla er hemma hade fått chansen och se det här, men ni kommer att få höra och se när vi har kommit hem, jag lovar er.

Traning med barnen

 Har ar min kollega i action med barnen



Som ni ser sa ar det inte det basta underlag men det hindra inte oss att trana, och vi har kul under varje traning.

Tyvarr sa ta det lang tid att ladda bilder annars jag hade lagt upp manga bilder men jag kommer att lagga upp da och da.

Nu har det gått en månad sedan man landade i Kongo

Vad tiden går fort, nu har man varit här i en månad det känns mer men det är det inte och nu kommer man att börja antal månader kvar. Det känns inte okej. Vi har det fint i det här landet, folk är trevliga, dem är mer öppna än hemma i Sverige. Det är kanske beror på hur man har det som gör att man blir som man blir. Den här månaden som jag har varit här känns mer än så, folk som vi har träffat har hjälpt oss med allt vi har gjort. Vi hade inte klarat oss som vi har gjort hittills utan dem. Tack Gud att det finns goda människor.

Projektet kommer igång igen om en vecka. Det har varit paus p.g.a. skolstart. Barnen behöver komma igång med skolan och ha koll på deras schema så dem vet när dem ska träna fotboll. Så det är inte bara fotboll det här projektet syssla med som jag kanske har sagt förut, jag kommer inte ihåg riktigt om jag har berättat det. Det finns barn till exempel deras föräldrar inte har råd att betala deras skolböcker, så GOTHIA köper böcker för dem barnen så dem kan gå i skolan. Sedan för att pusha dem barnen som är aktiva, så har dem också fått lite böcker. Jag hade verkligen ingen aning om det här. Jag tyckte att det var en fantastiskt grej. Det är så kul att se hur tacksam barnen blir av den lite grej dem får. Det är inte kanske lätt för er som är där hemma som inte ser det, önskar att varenda svensk ungdom kunde uppleva det här. Det skulle ändra det svenska samhället utan tvekan. 

Första hand tvätt

Idag skulle jag vakna och tvätta mina kläder och det inte det där som man gör hemma man slänger kläder in i tvättmaskin sedan gör maskinen jobbet, här skulle jag gnugga varenda plagg, från underkläder till jeans. Hade inte gjort det på länge, efter några plagg kände jag att mina händer har blivit messiga. Jag skulle hålla på tills jag var klar med allt. Sedan när man kom till den punkten om att hänga de så hade jag inte plats för allt. Jag blev tvungen att tvätta dem kläderna jag behövde ganska fort. det gick bra, dem andra slängde jag in i rummet igen i väntan på nästa gång, får se när det blir, det är inte imon i alla fall.

Jag och Martin skulle träna med GOTHIAs division tre lag, vi såg fram emot det. Träningen började fint, men något som jag märkte var att kondition finns inte där längre efter 40 min började jag gå, jag kunde inte springa, jag började få ont i huvudet, det var tecken på att man inte hade druckit tillräckligt, jag var tvungen att hoppa av efter 40 min, pinsamt kan man tycka om man ska kunna träna ungarna och inte har kondis själv, det kommer inte bli samma tempo men jag måste börja ta tag i mitt liv och tänka på min manliga figur, den håller jag på att tappa. Efter en stund hoppade min vän Martin av också. Varför vi ska träna med det laget är för att hålla sig i form, det är jättebra för oss så att man inte kommer hem otränade. Jag ska försöka komma hem till Sverige vältränade och med en ny attityd. Dagen avslutades med en dusch och mat och nu ska jag lägga mig. Imorgon är en ny dag och varje dag har sina utmaningar.

Här är min lille bror i min nya familjen. Han påminner mig om min Gad hemma. Kommer lägga mer bilder på hela familjen så smått.

Monsieur où vas-tu comme ça?

Vilken dag var det, igår eftermiddag så tänkte jag mig åka in till stan och skaffa mig ett modem så jag kan surfa eller blogg hemma när man vill istället vänta varje morgon och åka till vårt kontor och göra det där. Första hade vi haft en fransk lektion och den lektionen varade inte länge. Både jag och Martin kom försent p.g.a att man inte hitta så bra och bussarna här. Men vi var i alla fall på plats till slut. Låt mig återgå till den eftermiddagen. Jo, när jag frågade vår vän Zico om han kunde följa med oss för att få information om hur det fungera. Han kunde följa oss, det kändes mycket bättre än att gå själva. Först kom jag på att jag inte hade så mycket pengar på mig, då sa till honom att jag behövde ta ut pengar och han sa okej. Vi gick till en bank där jag kunde använda mitt kort (Master Card) för Visa går att använda för fler uttag automat här. När vi kom dit då fungerade inte och jag tänkte att det typiskt det måste hända mig. Då sa vi att vi kan gå till MTN Office för att få information och kanske testa ta ut pengar en annan dag. vi gick dit, när vi var framme då fick vi hjälp och vi fick veta hur det skulle kosta och så. Då sa vi att jag kunde komma imorgon och fixa det. På vägen dit hade vi sett en köpcenter så vi bestämde oss att gå in och kika lite. Vi började gå men så såg vi en annan bank och vi tänkte men här kan vi testa och se om det går att ta ut. Vi testade, jag stoppade in mitt kort, slog in kod men gissa vad det står på skärmen koden är fel, och jag tänkte men det kan inte vara sant, jag slog in koden igen och det kom samma text. Sedan fick jag en lapp som inte stod så mycket på men det som gjorde den eftermiddag speciell var att mitt kort fastnade in, det kom aldrig ut, och tänkte mig vad i hela friden det här mig. Vår vän Zico frågade vakten om man kunde få gå in för att få hjälp om ta ut kortet. Det gick bra. Vi gick in, på väg in så möte vi en man som frågade ut mig så här:                                   

*monsieur où vas-tu comme ca?  (Mr vad ska du sådär?)                                          *jag tänkte vad har jag gjort nu då?

Han sa men du kan inte gå in i något kontor klätt så där. Vi hade varit ute och det kokade så jag hade tagit av mig skjorta och hade linne på mig och hade skjortan på axeln. Och jag hade vikt mina kortbyxor. Så vad gjorde jag. Jo jag tog på mig skjorta och fixade till shortsen, sedan var det okej att fortsätta. Vi kom in och vi gick runt utan att komma till rätt ställ till slut så kom vi till honom som är tekniker för automater och han sa att den banken inte har börjat jobba internationellt än. Och han sa att vänta så skulle han fixa det. Jag blev så rädd, och tänkte vad vill det här säga mig. Zico och Martin skrattade bara för jag tänkte hur ska jag få mitt kort igen. Men när han sa att han kommer då kändes det livet mycket lättare. Efter några minuter kom han tillbaka med kortet och jag tackade och sa till mig att aldrig mer testa andra automater än där jag hade ta ut första gången. Vi fortsatt mot köpcenter sedan gick vi och tog ut pengar på den första automat, den här gången fungerade det. Efter allt som hade hänt då var det dags att åka hem. Vi tog buss tillsammans sedan skiljde vi åt var sitt håll på central station. Jag lärde mig efter allt att man aldrig ska man gå in någons kontor med linne och shorts. När jag kom hem så var jätte trött, det fanns inte ström, det var varmt när man skulle lägga sig kände hur svett rann på bröstet och pannan.

Andra dagen hos familjen

lördagen den 2 oktober 2010

Dagens program var att gå upp och vänta på vår handledare som skulle hämta mig för att plocka Martin hem hos honom och sedan ta sig till Stade Marchand. Där spelade GOTHIAs division tre lag mot D.N.(Diables Noir) det var kul att titta på men de förlorade med 4-0, ändå så var dem nöjda med det för dem förlorade stort sist dem möts. Varmt var det, fattar inte hur dem kunde spela i det värmen även om dem säger att dem är vana vid solen. Nej tack säger jag. Efter det skulle vi ta oss till M’filou för att se när kidsen skulle få ledighet, men när vi kom fram så var inte en enda unge ledarna var lite förvånade som oss, för barnen hade gett själva ledighet. Vi stannade där en stund sedan kom vi på att vi behövde handla lite jag och min kollega, vi frågade om det dem visste ett bra ställe vi kunde åka till och det fanns men de ville inte att vi skulle åka själva dit, det blev så att en ledare som är ansvarig för det sociala biten vår kompanjon. Han skulle hjälpa oss med att pruta, och det gjorde han också, köpte en byxor på halv pris av det säljare hade börjat med plus att vika upp den för den var lång. Jag tycker att jag gjorde ett bra köp, det skulle bli skjorta med men det blev för varmt och det var mycket folk, jag svettas här nere mina vänner. Jag har aldrig svettas som jag har gjort hittills och det är bara tre veckor som har gått, tänk er då jag ska vara här i åtta månader, käre nån. Men men jag lever värmen ska inte vara ett hinder. Jag ska bekämpa det på ett bra sätt.

Jag lärde mig hur jag ta mig hem från central station, var lite nervös bara för en ledare sa till mig att om jag missa där jag skulle hoppa av skulle dem köra mig tillbaka eller till en annan ort, det gjorde att jag blev nervös och jag tittade så nog alla hållplats så att jag inte skulle missa. Det funkade bra, det som är kvar är att ta sig härifrån som jag inte har lärt mig än men min familj säger att det är så svårt och jag litar på dem.

Tiden går fort vet om ni märker det där hemma, snart kommer jag att börja räkna att det är så många månader kvar och det vill jag inte ens tänka på. Jag ska njuta min tid här och jag hoppas att ni där hemma tänker på mig. För jag har er alla i mitt hjärta jag har inte glömt er, det ska ni veta.

Flytt till familjen

Nu har jag kommit till den familj jag kommer att bo hos under min tid i Kongo. Vilken familj, man känner sig välkommen redan vid dörren innan man har satt sin fot i huset, så kände jag i alla fall vet inte om det kändes så för dem andra som har bott här, men ser man på bilderna så kan man se att dem trivdes verkligen. Familjen heter LOUFOUNDOUSSOU. Nu börjar det verkliga livet här nere i Kongo. Som jag ser fram emot min tid här i familjen och i Kongo. Innan vi skulle skiljas jag och Martin så var det lite sorgigt men vi vet att vi kommer finnas här för varandra, vi kommer att träffas varje dag. Familjen är van vid att ta emot volontärer och Gud har välsignat den här familjen. Det här är min andra gång jag träffa dem men jag kan säga att dem är vänliga. Jag har redan blivit en medlem i familjen mitt namn blev: David LOUFOUNDOUSSOU, fint vad? Har inte träffat hela min familj än, så jag vågar inte säga hur många dem är än, men jag lovar att det kommer snart. Jag kommer med min nya adress också så smått.