Nu är det dags...

Nu var det ett tag sedan man skrev, därför måste det ske nu.

Det har hänt en hel del men inte så jätte spännande utom att fira jul i Kongo. Sedan vi kom tillbaka från P-N så har man slappat ganska mycket. När man kom hem så visade sig att man var saknad i familj. Alla hade en story att berätta och det värmde i hjärtat. Det visa att man betyder något även för familjen inte bara för Gothia. Vi har hunnit med att sätta igång med volleybollsplans arbete. Det tog på kraft men det var värt det, vi har sagt själva att vi måste vara färdig innan arbetet med fotboll börjar. Just nu har vi gjort en tredje del av hela planen. Det vi gör är att rensa ogräs så att man kan använda planen till volley för den är täckte av gräs. Som sagt så har vi kommit en bit.

Nu kan jag berätta lite om hur jul gick här, första firade man jul på ett svenskt sätt hos Åke och Kerstin, dem brukar bjuda dem svenskar som finns på plats i Kongo, vi åt svensk mat, hade trevligt tillsammans det var den 24 som vanligt i Sverige. Vid midnatt var det dags för nattmässan, där man kvar fram till kl 02.30 sedan blev det för mycket för mig och jag åkte hem men dagen var lyckad det återstod att se vad juldagen hade att erbjuda. Jag vaknade och var himla trött och jag skulle till marknad och hjälpa mina systrar handla. När vi hade handlat klart var det dags att åka hem och laga mat så att man skulle få något i sig. Maten blev färdig och vi åt med hela familjen, riktigt festligt var det hör ni. Här är jul för små barn så man ge dem julklappar och nyår är för vuxna. Så det är inte som hemma. Nu väntar vi nyår då ska det festas här, så säger dem.

Ibland blir man förbannad på hur saker och ting styrs…

Ibland ska man vara tyst men när det har gått över gränsen måste man ändå säga något. Jag och min vän Martin hade vi bestämt oss att åka till Point-Noire för att stanna en vecka där och andas in en annan luft än Brazzavilles, resan dit gick bra och vi hade riktigt bra, vi borde bra, var på stranden och lirade volleyboll, solade (David solade och badade, inte illa) som sagt hade vi fint. En vecka gick riktigt fort plötsligt var det dags att åka tillbaks till Brazza, vi köpte biljett i förväg för att kunna slippa allt som kan krångla, men skulle det inte krångla nej såklart gick inte så bra. Det här flygbolaget vi flög med är nog det sämsta som man kan hitta. Vi hade köpt biljett och vi skulle lämna P-N 15:30, det stod i alla fall på biljetten, men med hur saker och ting styrs så visade sig att tiden dem sa stämde inte alls. För kl 15.30 väntade vi fortfarande på incheckning. Incheckning blev klar och vi skulle sitta och vänta på planet som skulle lyfta 15.30 klockan var redan fyra men planet var inte ens på plats och det som gör en förbannad är att dem inte säger vad som har hänt eller säger att planet kommer den här tiden.  Vi satt där och väntade bara utan att veta när vi skulle lyfta, det känns inte bra. Kl 17.15 landade planet på flygplats i P-N då kom och sa att vi skulle börja göra oss redo. Efter en halvtimme så var vi på planet och skulle vi lyfta då kom det där man inte ville höra eller inte önskade höra för man ville bara komma iväg nämligen att: ursäkta oss för försening och tack för att ni har valt Mistral Aviation. Då tänkte jag i hjärtat att det är sista gången jag flyger med dem. Man brukar tänka sig att kanske max en timme försening är det som man kan acceptera men två timmar och hade sagt ett ord. Även om man har tålamod så tror jag att man tappa det. Sedan komma i Brazza då skulle man hämta sitt bagage från en vagn ute och det gjorde att man fortsatt att inte gilla deras sätt dem behandla kunder. Att man blir försenad och efter allt det gå hämta sitt bagage på en vagn där man slogs för att komma fram. Jag skriver inte det här för att klaga men för att jag är bara förbannad jag tror jag har min sista resa till P-N under min tid här för nu ska jag koncentrera mig med mina månader jag har kvar för jag har märkt att tiden går fort. Jag kan säga det redan nu att det kommer att var svårt att lämna det här landet.

Men nu är man tillbaka till verklighet nämligen det som har fört mig hit.